Jag måste säga att jag ångrade mig lite igår kväll när vi kom hem från sjukhuset. Det hade varit rätt skönt att vara kvar där (framför allt hos sköterskan med morfinsprutorna…) för här hemma var allting krångligt. Gå på toa, äta och att lägga sig i soffan – stora projekt allihop. Soffan är ju också förtvivlat låg och när en inte kan böja på benen, ja då blir det lite trassel. Min fina man har dock hjälpt till med att lyfta mig än hit, än dit hela natten. Jag ska inte ljuga, natten har varit riktigt tuff med ganska svåra smärtor. Jag minns inte att det var så här jobbigt förra gången men då hade jag ju å andra sidan bara opererat ena knät.
Nu på morgonen har jag dock klarat mig lite själv medan mannen får sig lite välförtjänt vila. Man hittar lite nya tricks varje gång så jag har nu lyckats ta mig upp ur soffan, äta lite frukost och borsta tänderna utan att skrika rakt ut! Det ni!
I have to say I regretted a little bit coming home from the hospital last night. It would have been nice to stay there (especially with the nurse with the morphine shots…), because here at home, everything was a struggle. Going to the bathroom, eating, getting down on the couch – huge projects all of it. The couch is so very low too, and getting down on it without bending the knees is almost impossible. Fortunately, I have my amazing husband to help and he’s been lifting me here and there all night. I won’t lie, the night has been really tough with severe pain. I don’t remember it being this bad last time I did this. But the I only had surgery on one knee.
This morning, I’ve managed to take care of myself while hubby gets some well deserved rest. You pick up small tricks here and there so now I have gotten up from the couch, had some breakfast and brush my teeth without screaming. How about that, huh!