Mitt flöde i sociala kanaler fylls nu av inlägg med två ord. ”Jag också”. De är rätt viktiga de där orden. Jag ska vara ärlig och säga att jag tvekade innan jag la upp ett eget inlägg om det. I min position måste jag vara ganska noga med vad jag engagerar mig i och vad jag lägger upp. Inget att orda om egentligen. Sådana är spelets regler bara.
I alla fall. Jag la upp dem. För att det är viktigt att visa att det faktiskt ser ut så. Att vi är så många. Jag känner nog ingen kvinna som inte blivit utsatt för trakasserier någon gång. Det som är så märkligt är att ingen känner en förövare. Well, jag känner flera. På grund av lagen om förtal får man inte namnge dem offentligt så deras anonymitet är säkrad. Åtminstone här. Däremot har jag slutat vara tyst och går numera till personens chef och till HR. Det tar skruv.
Jag har ett måtto som jag försöker leva efter så fort någon försöker trakassera och trycka ner mig: Det gör ont att sitta på en kaktus. Jag är en kaktus.
My feed in social networks is filled with two-word posts. ”Me too”. They’re pretty important, those words. I’ll be honest and say I hesitated before I posted them myself. In my position I have to be careful about what I post and what I engage in. Not much to say about that really. It’s just the rules of the game.
Anyway. I did post them. Because it’s important to show the world that this is the reality. That we’re that many. Actually, I don’t think I know any woman who hasn’t been harassed at one point or another. What is really strange is that no one seems to know an offender. Well, I know several. Because of the law regulating slander, they can’t be named publicly, son their anonymity is safe. At least here. But, I’ve stopped keeping quiet and I now go to that person’s boss and HR. That makes things happen.
I have a motto I try to live by when someone is trying to harass or put me down: It hurts, sitting on a cactus. I’m a cactus.